Rätt och fel...finns det?
Så hur är det i övriga livet? I alla förhållanden jag har varit har jag alltid tänkt att "det här är min man" och det har känts så rätt...ändå tills det tar slut. Då har jag varje gång insett att det finns grönare gräs, att allt kanske inte var så skimrande som jag fick det att verka och att jag kan få någon som passar mig mycket bättre. Den där kärleken som var oövervinnerlig gick ju att komma över varje gång. Varje gång reste sig båda till slut, skakade av sig det värsta och gav sig in i leken igen, trots att det kändes som att det aldrig skulle gå. Är det samma sak, att det handlar om argument och motiveringar? Är människan verkligen så flexibel att vi kan få vad som helst att bli bra om vi verkligen vill och varför är det då så svårt att träffa mannen med stort M? Han borde ju finnas överallt...
Rått och romantiskt
Ulf Lundell, Sveriges artist fyller 60 år idag! Han har producerat många vackra texter bestående av stora ord om kärlek och en hyllning till kvinnan. Så här kommer texten till en av mina favoriter. Vackert!
Rått och romantiskt
Ulf Lundell
Hon säger jag vill inte ha någon Lamborghini
Jag vill inte ha någon stor briljant
Inte leva i en film av Fhellini
Bor på Ritz är inte längre intressant
Jag är trött att gå ut med hunden med mina väninnor
Allt dom pratar om är pengar och barnen och sina stackars män
Vad händer med alla vackra vilda kvinnor
Dom flesta tycks hamna i samma återvändsgränd
Alla papper på banken, har blåst sin kos
Håll mig under månen ge mig en ros
Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris
Älska mig rått och romantiskt
Älska mig som eld och is
Hon säger jag vill inte ha några pengar längre
Dom här kläderna, det här sminket, ingenting
Bär mig bara till den där sängen
Och viska i mitt öra att du bara är min
Alla drömmar jag hade, ingen av dem räckte ända fram
Kyss mina tårar, kom ta mig i din famn
Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris
Älska mig rått och romantiskt
Älska mig som eld och is
Låt mig komma in i värmen igen
Det är så kallt och dött här
ta mig genom tunneln till solen,
ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är
Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris
Älska mig rått och romantiskt
Älska mig som eld och is
Balans
Veckans boktips
"Hypnotisören"
av Lars Kepler
Intressant, spännande och välskriven.
Jag kommer definitivt att läsa uppföljarna.
Back on track
Jaja, nu är jag iallafall tillbaka. Har läst runt i andras bloggar och hittade inspriation. Jag vill ju också få skriva av mig, mer kanske än att dela med mig.
Och för att fortsätta på senaste tråden, om kärleken...den ser ungefär likadan ut, fast mycket vatten har runnit under broarna och en hel del känslor, tankar, fighter, diskussioner, kärleksfulla ord och höga suckar har genomlidits. Så, som det ser ut har nog inte mycket förändrats, men jag tycker nog att det har det. Vi är nog inte mycket närmare giftemål, barn, hus och kanske heller inte en framtid tillsammans, men jag tror att min inställning har förändrats. Och kanske var det just det jag skulle lära mig? Jag är inte på långa vägar redo att lämna och gå vidare ännu, trots att jag för varje dag hör tickandet högre och tydligare, trots att jag för varje kväll inser att jag inte vill sitta här ensam och tänka på en man utan att ens veta om han tänker på mig. Och som det envisa bortskämda barnet vill jag ibland bara stampa hårt i golvet och skrika; jag vill ju också ha!
Men vad är det då jag vill ha? Egentligen? Har trots allt fått fina erbjudanden från några riktigt fina killar under året som gått. Och jag har tackat nej till samtliga av dessa, i väntan på något annat. Kanske är jag riktigt dum eller så drivs jag av en naiv syn på kärlek och passion? Jag är riktigt rädd för att välja fel, för att välja den snälla killen som om tre år kommer att göra mig galen och jag är rädd för ett tråkigt liv...Jag vill ha passion, kärlek, känslor och så himla mycket mer. Går det att kombinera eller måste man välja?
Jonas Gardell sa en gång att ingen man är ett kinderägg; en bra älskare, en bästa vän och en bra pappa...måste man välja? Och vad väljer man då bort?
Hopplöst?
Varför är det så svårt att bryta och varför är det så svårt att ställa krav?
Jag vet att jag är bra! Jag vet att jag förtjänar det bästa! Jag vet att jag kan få det bästa, om jag bara vågar öppna ögonen och släppa in någon som har allt det där. Istället väljer jag att förminska mig själv, låter mig bli "trampad" på och törs inte kräva att bli väl behandlad på alla sätt. Varför så svårt att säga vad jag vill ha för att jag ska må bra, uppenbarligen förstår han ju ännu inte vad jag vill ha och behöver och hur ska han kunna veta? Kanske är det egentligen jag som inte riktigt vet vad jag behöver för att må bra?
Åh, jag blir galen! Är det egentligen så att jag är så himla rädd att jag hellre satsar på det som är till synes omöjligt och helt fel?! Som ett slags skydd?
Sorgligt är det, för jag tycker ju om honom och jag vet ju att han tycker om mig. Men om vi inte kan göra något fint med det så spelar det ju liksom inte så stor roll...
Såå...för att bryta allt detta trista ältande har jag valt att ha en se-allt-det-positiva-som-finns-runtomkring-mig-vecka.
Siktar på att vara social, träffa mina älskade vänner, göra saker som jag mår bra av! Och kanske hitta lite mer värde i det som händer och inte bara gräva ner mig.
Har jag jord över huvudet kommer ju inte ens den bästa mannen annat än trampa mig på huvudet, antingen han vill eller inte *s*
Evigt ältande
Men som det pucko jag är så inser jag väl kanske inte riktigt min del i det hela, jag törs ju inte. Min gode vän [som är pojke] talade finkänsligt om för mig att allt var mitt fel och att den stackars mannen inte gick att skylla för något. Han hävdar istället att det är jag som inte bjuder till tillräckligt, på grund av min rädsla för att inte duga. Och menar att det är självklart att inte M vågar ge mer än han gör, han får ju inget tillbaka (!) Tänk om det är så...
Vännens ord värmde i alla fall något när han gjorde en manlig analys:
Han: "Han har ju sagt att han tycker om dig?"
Jag: "ehh...ja..."
Han: "så, då gör han ju det"
Jag: "jamen...är det verkligen så enkelt?"
Han: "JA!"
Jag: "hmf"
Han: "ligger han med någon annan?"
Jag: "Nej!"
Han: "ligger du med någon annan?"
Jag: "Nej, verkligen inte, varför skulle jag?"
Han:"där ser du, ni har ju en relation, det är det där som är en relation, men ni är ju för skraja för att erkänna det....suck"
Kan det verkligen vara så enkelt?
Mannen och kvinnans känsloliv
Fick följande mail av en vän häromdagen...ja, vad ska man säga. Jag tror att jag är Malin =)
Det här handlar om Daniel som är attraherad av en tjej som heter Malin. Han frågar om hon vill följa med på bio, hon säger ja och de har en kul kväll ihop. Några kvällar senare bjuder Daniel Malin på middag, och återigen har de en trevlig kväll. De fortsätter att träffas och efter ett tag träffar ingen av dem någon annan.
En kväll när de sitter i bilen slår en tanke Malin och hon säger högt:
"Inser du att ikväll är det exakt sex månader sedan vi började gå ut tillsammans?"
Tystnad följer i bilen, och efter en stund börjar Malin känna sig obehaglig till mods.
Hon tänker: Undrar om det störde honom att jag sa så? Kanske känner han sig inspärrad i våran relation och tror att jag försöker dra in honom i något bindande, som han inte är redo för.
Daniel tänker: Jösses! Sex månader."
Malin tänker: Fast... jag är inte helt säker på att jag vill ha en relation som den här. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tid för mig själv, så att jag skulle hinna fundera på om jag verkligen vill vara med på det här, när vi stadigt är på väg mot... ja, vad är vi på väg mot? Kommer vi att fortsätta att träffa varandra så här mycket? Är vi på väg mot äktenskap? Mot att skaffa barn? Mot ett liv tillsammans för evigt? Är jag redo för att göra ett sådant val? Känner jag verkligen den här personen?
Och Daniel tänker: ...så det blir... låt se nu... februari när vi började gå ut med varandra, ja just det, det kommer jag ihåg, det var precis efter att jag hade lämnat in bilen på service, och det betyder... få kolla mätaren... Oj då! Jag borde ha bytt olja för länge sen!
Och Malin tänker: Han är upprörd. Jag kan se det på hans ansikte. Kanske jag tolkar det här helt fel! Kanske vill han ha ut mer utav vår relation. Mer intimitet, mer hängivelse, kanske upptäckte han - redan innan jag själv gjorde det - att jag var reserverad. Ja, så måste det vara. Det är därför han inte vill säga något om sina egna känslor. Han är rädd för att bli bränd.
Och Daniel tänker: Jag måste be dem kolla hjulställningen igen. Jag bryr mig inte om vad de där idioterna säger, det är fortfarande inte bra. Och jag hoppas att de inte skyller på det kalla vädret den här gången. Vadå kallt väder, förresten? Det är 24 plus ute, den är bilen rycker som en förbaskad sopbil, och jag som betalade de där inkompetenta tjuvarna 5000 spänn.
Och Malin tänker: Han är arg. Och jag kan inte klandra honom. Jag skulle också ha varit arg. Rasande. Gud, jag känner mig så skyldig, jag drar med honom in i det här, men jag kan inte rå för mina känslor. Jag är helt enkelt inte säker...
Och Daniel tänker: De kommer antagligen att säga att det bara är 90-dagars garanti. Det är precis vad de kommer att säga, de fula illrarna.
Och Malin tänker: Kanske är jag för idealistisk. Väntar på att en riddare ska komma ridande på sina vita hästar, när jag sitter bredvid en perfekt kille, en person som jag tycker om att vara med på min lediga tid, en person som jag verkligen bryr mig om, en person som bryr sig om mig. En person som pinas just nu, på grund av min egocentriska skolflicksdröm.
Och Daniel tänker: Garanti? De vill ha en garanti? Jag ska ge dem en sjuhelvetes garanti! Jag ska ta deras garanti och stoppa upp den i deras...
"Daniel", säger Malin högt.
"Va?" säger Daniel överraskat.
"Tortera inte dig själv sådär", säger hon, på samma gång som hennes ögon börjar svämma över av tårar. "Kanske skulle jag... Åh Gud, jag känner mig så..." (Malin vänder sig bort, gråtande.)
"Va?" säger Daniel.
"Jag är en idiot", snyftar Malin. "Jag menar, jag vet att det inte kommer någon riddare. Jag vet det. Det är så dumt. Det kommer ingen riddare, och det kommer ingen vit häst."
"Kommer det ingen häst?" säger Daniel.
"Du tror att jag är vrickad, eller hur?" säger Malin.
"Nej!" säger Daniel, överlycklig över att äntligen kunna ge ett bra svar.
"Det är bara det... att jag... jag behöver mer tid", säger Malin.
(En 15 sekunders paus följer där Daniel intensivt tänkande försöker komma på ett säkert svar. Slutligen kommer han på ett som han tror kan fungera.) "Ja", säger han. (Malin, djupt rörd, rör försiktigt vid hans hand.)
"Åh, Daniel, tycker du verkligen så?" säger hon.
"Om vad?" säger Daniel.
"Om tiden", säger Malin.
"Aha", säger Daniel. "Ja."
Malin vänder sig mot honom och stirrar djupt in i hans ögon, och får honom därmed att bli otroligt nervös inför vad hon kommer att säga här näst, särskilt om det innehåller ordet häst. Slutligen säger hon "Tack Daniel." "Tack själv", säger Daniel.
Daniel kör hem Malin, där hon slänger sig på sin säng där hon, fylld av motstridiga känslor, gråter tills solen går upp. Daniel kommer hem till sin lägenhet, tar fram ett paket med Ballerina, sätter på teven och faller genast i djup koncentration då han får se en repris av en tennismatch mellan två australiensare som han aldrig hört talas om.
En liten röst i hans bakhuvud säger att något viktigt hände i bilen denna kväll, men Daniel är ganska säker på att han aldrig skulle kunna komma på vad det var, så han beslutar sig för att det är bäst att han inte tänker mer på det.
Följande dag kommer Malin att ringa sin bästa vän, kanske sina två bästa vänner, och de kommer att prata om det som hände föregående kväll sex timmar i sträck. In i minsta detalj kommer de att analysera allt som hon sa och allt som han sa, de kommer att gå igenom det om och om igen, utforska varje detalj, ord, uttryck, och gest för nyanser av betydande mening.
De kommer att fortsätta diskutera det här, från och till, under de följande veckorna, kanske till och med månaderna, men kommer inte att komma fram till några slutsatser. Inte heller kommer de att bli uttråkade av det.
Daniel, å andra sidan, kommer att göra en kort paus precis före sin serve i squash, som han spelar med en utav Malins äldsta vänner, rynka sin panna och säga: "Jakob, har Malin någonsin haft en häst?"
Slag i huvudet
Senaste veckan har varit som det ska vara, eller som jag vill att det ska vara. Vi har hörts av varje dag, han skickar gulliga sms och har till och med skickat gulliga `godmorgon-sms´- vad hände? Och inte nog med det, han svarar dessutom på de sms jag skickar. Nu menar jag inte bara att han skickar något tillbaka, utan allt som oftast responderar han på det jag skrivit. Detta hör inte till vanligheterna.
I helgen har jag haft besök av en nära vän och uppenbarligen var det det bästa som kunde hända, oj vad han har längtat...
Nu kan man ju undra vad jag egentligen ser hos den här mannen som nog mest verkar vara en riktig buffel...
* Du skulle ha sett honom som jag såg honom när jag gick förbi hans jobb i lördags, lång, ståtlig, fylld av pondus, osande av manlighet...mmm....då hade du vetat.
* Du skulle känna hans händer på din kropp, då hade du vetat.
* Du skulle smaka på en kyss, då skulle du veta.
* Du skulle känna känslan av att vara vackrast i världen när han tittar på dig, då hade du vetat.
* Du skulle känna känslan av att ha den vackraste kroppen, de mest perfekta brösten och en charmig personlighet, då hade du vetat.
Så ja, jag är nerklubbad, förundrad och nog lite kär.
Kommunikation
Vi hade igår en ytterst barnslig sms-fight. Utifrån handlade den om baciller och skräck för dessa, men inåt tror jag att den handlade om något helt annat. Eller är det så att jag som tjej läser in mer i diskussionen än vad som fanns. Kan det faktiskt vara så att för honom handlade det endast om baciller och att han inte ville bli nersmittad med en förkylning just nu? Som medlem i det kvinnliga släktet är det svårt för mig att tänka mig det, visst måste det väl handla om någonting annat också? Jag kan läsa in en massa i det här, om hur mycket han tycker om mig, vad han inte tycker om och tycker han egentligen om mig överhuvudtaget? Men utifrån tidigare diskussioner så skulle nog han, om han fick en chans, säga att det bara handlade om att han inte vill bli sjuk.
Och nu sitter jag här och låtsas hålla på mina principer, töntigare än någonsin förr, när allt jag egentligen vill är att få tycka om honom. Utan tjafs.
Allvar
Förskte att förmedla en del av detta, dock inte delen om barn och hus, till M. Fick väl inte riktigt den respons som jag hoppats på, men var rätt nöjd med det jag fick. Men så igår...han ringde från jobbet, vi pratade ganska länge, mycket trams, men också en del allvar. Och det roliga var att det var han som tog upp frågan. Han undrade om jag verkligen tycker om honom, hur mycket, och om jag tror att det skulle kunna funka mellan oss. Han menade att han tycker att vi funkar bra ihop, att vi har kul och att våra kroppar är väldigt kompatibla (han använde naturligtvis andra ord, som jag inte tänker använda här). Jag som var i chock över att han ens tog upp frågan hade helt plötsligt inte så mycket att säga mer än att jag tycker om det jag har sett, att jag vill se mer, vill känna hela honom och att jag tror att det skulle kunna bli något väldigt fint om vi bara försöker.
Sen kom den stora frågan, som gör att jag fortfarande är lite i chock. Han frågade om jag tycker tillräckligt mycket om honom för att följa med honom hem till hans mamma (!).
Självklart vill jag det, det känns ju som ett stort steg i att bli insläppt i hans liv, att få träffa kvinnan som gett honom ett liv. Dock var jag väldigt tydlig med att jag vill träffa honom mer innan jag träffar mamman. Jag vill ju veta vem det är jag är med. Vill ju inte sitta hemma hos hans mamma med stora frågetecken. Fast kanske vore det bra, att få se helt andra sidor av honom...
Och det verkar han tycka var helt okej, och var helt med på att vi ska träffas mer, göra saker tillsammans, utanför hemmets väggar. Eller åtminstone med kläder på...
Men när undrar jag...tiden går fort och han ska snart iväg på en resa, då försvinner en massa tid, eller rättare sagt tre veckor. Kanske kan det vara bra, distans som inte går att påverka. Kan ju vara bra att få längta, tänka och sakna.
Vill ha
M- är fin, har fantastiska händer och kysser som en gud. Han har en magnestisk dragninskraft som är helt oemotståndlig. Jag blir som gelé i hans närhet. Knäna viker sig och jag bara måste lägga mig ner och låta honom ta hand om mig, så som nog ingen man tidigare gjort. Med sina händer kan han få utforska min kropp i dagar, hans fantastiska mun kan skapa underverk och jag funderar på att låta hon flytta in - i mig ;)
Så, på vissa plan är han mannen jag har letat efter. Han uppfyller alla önskningar. Han får mig att njuta, han får mig att känna mig vacker, han får mig att le och efter att jag har träffat honom blir jag alltid så mycket trevligare på jobbet...
Men hur ska jag veta om han är mannen för mig. Han är hemlig som få, jag vet inte mycket om honom, Emellanåt kommer det små glimtar och jag suger åt mig som om jag befunnit mig i öknen senaste veckan utan vatten. Jag vill bara ha mer hela tiden, och vet inte om det någonsin kommer att räcka. Jag undrar ofta om han tänker på mig när vi inte är tillsammans.
Och rätt som det är kommer det, nån berättelse om hans kompisar som har frågat något om mig, nu börjar kompisarnas flickvänner fråga...kan det vara ett gott tecken? I think so...
Sen kommer han med tankar om vad vi ska göra i vår, i sommar och när vi har gift oss...Skumt är det och många skulle nog se varningslamporna blinka hysteriskt, men jag kan inte, jag bara vill ha.
Fantasi på riktigt
Fick en påhälsning från en man i mitt förlutna, och ack så trevligt. Och vem kan mäta sig med det förflutna? Han är fin, han har funnits i mitt liv länge, utan att någonsin finnas där på riktigt. Men i tankarna har han funntis, många gånger genom åren. Hur många gånger har jag inte undrat vad som hade hänt om det hade blivi vi, då. Så blev det aldrig, jag valde någon annan...fortfarande tror jag inte att det hade blivit vi, då.
Men nu är det ett annat läge. Nu skulle det nog kunna bli vi, om vi bara vågade. Men visst är det otroligt läskigt att leka verklighet med sina fantasier. Tänk om han inte alls lever upp till den bild jag har skapat av honom, tänk om jag inte kan leva upp till hans bild av mig...vad händer då? Jag är fortfarande osäker på om jag är beredd på att låta gå. Men jag har börjat släppa in honom, och tidvis tror jag faktiskt att han törs släppa in mig också.
Veckans boktips
Den väcker stora tankar och beskriver en smärta som känns genom orden.
Kärlek i datorn
I somras började jag nätdejta! Efter en ganska uppslitande separation kände att jag inte var redo att träffa någon ny, men satt här i min ensamhet och tänkte att " vad fasen, varför inte?"
Så jag gav mig in i det, med hull och hår, och gudars vad kul det var. Har hört mycket från många som provat men bara hittat en massa misslyckade själar som bara vill ligga och som sprang ut genom den virtuella dörren så fort framtid, barn, familj eller hus kom på tal.
Jag fick en helt annan upplevelse! Hittade ganska snart ett par grabbar som var som jag. Som också ville hitta den stora kärleken, bilda familj med den där speciella personen som man skulle kunna älska ett helt liv. De vill också utvecklas, hitta på saker och ha någon som finns där både när man skrattar och när man gråter. Eftersom jag nu inte var redo att träffa någon la jag en hel del tid på att skriva med dessa underbara människor, men utan att träffas. Jag fick chansen att sätta ord på tankar och känslor som jag knappt visste att jag hade och lärde på så sätt känna mig själv på ett nytt sätt.
Till slut gick jag såklart med på att träffa en av dessa fantastiska pojkar. Han var trevlig, och snygg och vi hade en väldigt rolig kväll, men det sa inte klick för nån av oss. Det är väl smällar man får ta, och det är väl en av de största riskerna med denna lilla lek,(sålänge man inte kommer i klorna på en farlig person såklart). Tänk att allt annat kan stämma, men om inte kemin finns...jaaa...då är det bara att leta vidare. För ett liv utan kemi vill då inte jag ha!
Så jag kan inte annat än att rekomendera detta sätt att träffa nya människor på! Varför fega, vad har du att förlora på det? Ingenting, ingen kommer åt dig som du inte vill ska göra det. Du kan vara hur anonym du vill, berätta vad du vill och låta bli det som du inte vill, men kom ihåg: ljug aldrig!
Ibland blir jag tveksam. Hur ska jag kunna hitta min drömman på nätet, eller någon annanstans heller för den delen. Är kräsen som attan, vill bara ha det bästaste bästa, som alla andra då. Men fördelen med nätet framför krogen är väl att det inte finns ingenstans, förutom på nätet, där man väldigt tidigt kan ställa dom där viktiga frågorna som är avgörande för om det ens är värt att skicka ett meddelande till. Frågan är ju hur många som sållas bort på vägen, som egentligen är riktiga pärlor?
Som tur är får man ju själv aldrig veta det =)
