Frestelser

Under min utbildning fick vi ständigt höra "det finns inga rätt och fel, bara ni kan argumentera för er sak så är det rätt". Och för en gångs skull stämmer detta med verkligheten. Varje dag kommer jag och mina kollegor fram till att det inte finns många rätt eller fel, nästan allt handlar om argumentation och motiveringar.
Så hur är det i övriga livet? I alla förhållanden jag har varit har jag alltid tänkt att "det här är min man" och det har känts så rätt...ändå tills det tar slut. Då har jag varje gång insett att det finns grönare gräs, att allt kanske inte var så skimrande som jag fick det att verka och att jag kan få någon som passar mig mycket bättre. Den där kärleken som var oövervinnerlig gick ju att komma över varje gång. Varje gång reste sig båda till slut, skakade av sig det värsta och gav sig in i leken igen, trots att det kändes som att det aldrig skulle gå. Är det samma sak, att det handlar om argument och motiveringar? Är människan verkligen så flexibel att vi kan få vad som helst att bli bra om vi verkligen vill och varför är det då så svårt att träffa mannen med stort M? Han borde ju finnas överallt...

Från att ha varit ganska svalt och lugnt till att bli ganska intensivt med en stor längtan efter att ses. Det är en angenäm förändring i rätt rikting helt i min smak. Vi har dykt på vissa problem, som för en gångs skull inte är kopplat till vår kommunikation eller brist på sådan utan som snarare kan få saker att gå ännu mer framåt. Alla problem är inte av ondo...fast till viss del är även dessa det. Det innebär lite mindre tid tillsammans...kanske. Men på något sätt, på ett konstigt sätt fungerar viss omvänd psykologi nästan alltid. När man inte kan få så vill man ha, mer och mer och till slut allt. Det är det här som har hänt M. Jag blev visst otillgänglig, fast inte på ett medvetet och utstuderat sätt för att vinna fördelar utan mer för att det var så det blev. Jag vet inte varför jag blir förvånad, det har ju funkat förr men jag blir glatt överraskad ändå. Det är ju en positiv sak, att han inser hur mycket han faktiskt vill ha mig. Det handlar kanske om balans, eller?

Efter en mycket lång paus har jag tagit mig tillbaka. Tappade orken och lusten för att skriva och vad hade jag egentligen att skriva om, osäker och obesvarad...kärlek?
Jaja, nu är jag iallafall tillbaka. Har läst runt i andras bloggar och hittade inspriation. Jag vill ju också få skriva av mig, mer kanske än att dela med mig.

Och för att fortsätta på senaste tråden, om kärleken...den ser ungefär likadan ut, fast mycket vatten har runnit under broarna och en hel del känslor, tankar, fighter, diskussioner, kärleksfulla ord och höga suckar har genomlidits. Så, som det ser ut har nog inte mycket förändrats, men jag tycker nog att det har det. Vi är nog inte mycket närmare giftemål, barn, hus och kanske heller inte en framtid tillsammans, men jag tror att min inställning har förändrats. Och kanske var det just det jag skulle lära mig? Jag är inte på långa vägar redo att lämna och gå vidare ännu, trots att jag för varje dag hör tickandet högre och tydligare, trots att jag för varje kväll inser att jag inte vill sitta här ensam och tänka på en man utan att ens veta om han tänker på mig. Och som det envisa bortskämda barnet vill jag ibland bara stampa hårt i golvet och skrika; jag vill ju också ha!

Men vad är det då jag vill ha? Egentligen? Har trots allt fått fina erbjudanden från några riktigt fina killar under året som gått. Och jag har tackat nej till samtliga av dessa, i väntan på något annat. Kanske är jag riktigt dum eller så drivs jag av en naiv syn på kärlek och passion? Jag är riktigt rädd för att välja fel, för att välja den snälla killen som om tre år kommer att göra mig galen och jag är rädd för ett tråkigt liv...Jag vill ha passion, kärlek, känslor och så himla mycket mer. Går det att kombinera eller måste man välja?

Jonas Gardell sa en gång att ingen man är ett kinderägg; en bra älskare, en bästa vän och en bra pappa...måste man välja? Och vad väljer man då bort?