Frestelser

Vad är det som gör det så svårt för män och kvinnor att kommunicera. Hur kan det komma sig att vi har fått till synes helt olika sätt att se på världen, varandra och oss själva? Allt blir som ett virrvarr och tillslut verkar ingen veta var det hela började och det blir således ännu svårare att se en ände på det.

Vi hade igår en ytterst barnslig sms-fight. Utifrån handlade den om baciller och skräck för dessa, men inåt tror jag att den handlade om något helt annat. Eller är det så att jag som tjej läser in mer i diskussionen än vad som fanns. Kan det faktiskt vara så att för honom handlade det endast om baciller och att han inte ville bli nersmittad med en förkylning just nu? Som medlem i det kvinnliga släktet är det svårt för mig att tänka mig det, visst måste det väl handla om någonting annat också? Jag kan läsa in en massa i det här, om hur mycket han tycker om mig, vad han inte tycker om och tycker han egentligen om mig överhuvudtaget? Men utifrån tidigare diskussioner så skulle nog han, om han fick en chans, säga att det bara handlade om att han inte vill bli sjuk.

Och nu sitter jag här och låtsas hålla på mina principer, töntigare än någonsin förr, när allt  jag egentligen vill är att få tycka om honom. Utan tjafs.

Nu börjar det visst hända saker. Eller kanske, det verkar nästan som att han har vaknat. Kan det ha med mitt utbrott i helgen att göra? Kände hela helgen att jag inte har tid att leka lekar. Hur kul det än kan vara så vill jag ju ha ett riktigt liv trots allt. Jag vill ha min man, mina barn och mitt fina fina hus.

Förskte att förmedla en del av detta, dock inte delen om barn och hus, till M. Fick väl inte riktigt den respons som jag hoppats på, men var rätt nöjd med det jag fick. Men så igår...han ringde från jobbet, vi pratade ganska länge, mycket trams, men också en del allvar. Och det roliga var att det var han som tog upp frågan. Han undrade om jag verkligen tycker om honom, hur mycket, och om jag tror att det skulle kunna funka mellan oss. Han menade att han tycker att vi funkar bra ihop, att vi har kul och att våra kroppar är väldigt kompatibla (han använde naturligtvis andra ord, som jag inte tänker använda här). Jag som var i chock över att han ens tog upp frågan hade helt plötsligt inte så mycket att säga mer än att jag tycker om det jag har sett, att jag vill se mer, vill känna hela honom och att jag tror att det skulle kunna bli något väldigt fint om vi bara försöker.

Sen kom den stora frågan, som gör att jag fortfarande är lite i chock. Han frågade om jag tycker tillräckligt mycket om honom för att följa med honom hem till hans mamma (!).
Självklart vill jag det, det känns ju som ett stort steg i att bli insläppt i hans liv, att få träffa kvinnan som gett honom ett liv. Dock var jag väldigt tydlig med att jag vill träffa honom mer innan jag träffar mamman. Jag vill ju veta vem det är jag är med. Vill ju inte sitta hemma hos hans mamma med stora frågetecken. Fast kanske vore det bra, att få se helt andra sidor av honom...
Och det verkar han tycka var helt okej, och var helt med på att vi ska träffas mer, göra saker tillsammans, utanför hemmets väggar. Eller åtminstone med kläder på...
Men när undrar jag...tiden går fort och han ska snart iväg på en resa, då försvinner en massa tid, eller rättare sagt tre veckor. Kanske kan det vara bra, distans som inte går att påverka. Kan ju vara bra att få längta, tänka och sakna.

Det visade sig till slut att det där med nätdejting kanske inte var min grej, eller kanske var det så att dejta inte var min grej. Hade en riktig pärla på gång, han motsvarade mycket av de tankar jag har om mitt liv i framtiden, men vad vet man, jag var för feg och så var det det där med dåtiden...
Fick en påhälsning från en man i mitt förlutna, och ack så trevligt. Och vem kan mäta sig med det förflutna? Han är fin, han har funnits i mitt liv länge, utan att någonsin finnas där på riktigt. Men i tankarna har han funntis, många gånger genom åren. Hur många gånger har jag inte undrat vad som hade hänt om det hade blivi vi, då. Så blev det aldrig, jag valde någon annan...fortfarande tror jag inte att det hade blivit vi, då.

Men nu är det ett annat läge. Nu skulle det nog kunna bli vi, om vi bara vågade. Men visst är det otroligt läskigt att leka verklighet med sina fantasier. Tänk om han inte alls lever upp till den bild jag har skapat av honom, tänk om jag inte kan leva upp till hans bild av mig...vad händer då? Jag är fortfarande osäker på om jag är beredd på att låta gå. Men jag har börjat släppa in honom, och tidvis tror jag faktiskt att han törs släppa in mig också.