Allvar
Nu börjar det visst hända saker. Eller kanske, det verkar nästan som att han har vaknat. Kan det ha med mitt utbrott i helgen att göra? Kände hela helgen att jag inte har tid att leka lekar. Hur kul det än kan vara så vill jag ju ha ett riktigt liv trots allt. Jag vill ha min man, mina barn och mitt fina fina hus.
Förskte att förmedla en del av detta, dock inte delen om barn och hus, till M. Fick väl inte riktigt den respons som jag hoppats på, men var rätt nöjd med det jag fick. Men så igår...han ringde från jobbet, vi pratade ganska länge, mycket trams, men också en del allvar. Och det roliga var att det var han som tog upp frågan. Han undrade om jag verkligen tycker om honom, hur mycket, och om jag tror att det skulle kunna funka mellan oss. Han menade att han tycker att vi funkar bra ihop, att vi har kul och att våra kroppar är väldigt kompatibla (han använde naturligtvis andra ord, som jag inte tänker använda här). Jag som var i chock över att han ens tog upp frågan hade helt plötsligt inte så mycket att säga mer än att jag tycker om det jag har sett, att jag vill se mer, vill känna hela honom och att jag tror att det skulle kunna bli något väldigt fint om vi bara försöker.
Sen kom den stora frågan, som gör att jag fortfarande är lite i chock. Han frågade om jag tycker tillräckligt mycket om honom för att följa med honom hem till hans mamma (!).
Självklart vill jag det, det känns ju som ett stort steg i att bli insläppt i hans liv, att få träffa kvinnan som gett honom ett liv. Dock var jag väldigt tydlig med att jag vill träffa honom mer innan jag träffar mamman. Jag vill ju veta vem det är jag är med. Vill ju inte sitta hemma hos hans mamma med stora frågetecken. Fast kanske vore det bra, att få se helt andra sidor av honom...
Och det verkar han tycka var helt okej, och var helt med på att vi ska träffas mer, göra saker tillsammans, utanför hemmets väggar. Eller åtminstone med kläder på...
Men när undrar jag...tiden går fort och han ska snart iväg på en resa, då försvinner en massa tid, eller rättare sagt tre veckor. Kanske kan det vara bra, distans som inte går att påverka. Kan ju vara bra att få längta, tänka och sakna.
Förskte att förmedla en del av detta, dock inte delen om barn och hus, till M. Fick väl inte riktigt den respons som jag hoppats på, men var rätt nöjd med det jag fick. Men så igår...han ringde från jobbet, vi pratade ganska länge, mycket trams, men också en del allvar. Och det roliga var att det var han som tog upp frågan. Han undrade om jag verkligen tycker om honom, hur mycket, och om jag tror att det skulle kunna funka mellan oss. Han menade att han tycker att vi funkar bra ihop, att vi har kul och att våra kroppar är väldigt kompatibla (han använde naturligtvis andra ord, som jag inte tänker använda här). Jag som var i chock över att han ens tog upp frågan hade helt plötsligt inte så mycket att säga mer än att jag tycker om det jag har sett, att jag vill se mer, vill känna hela honom och att jag tror att det skulle kunna bli något väldigt fint om vi bara försöker.
Sen kom den stora frågan, som gör att jag fortfarande är lite i chock. Han frågade om jag tycker tillräckligt mycket om honom för att följa med honom hem till hans mamma (!).
Självklart vill jag det, det känns ju som ett stort steg i att bli insläppt i hans liv, att få träffa kvinnan som gett honom ett liv. Dock var jag väldigt tydlig med att jag vill träffa honom mer innan jag träffar mamman. Jag vill ju veta vem det är jag är med. Vill ju inte sitta hemma hos hans mamma med stora frågetecken. Fast kanske vore det bra, att få se helt andra sidor av honom...
Och det verkar han tycka var helt okej, och var helt med på att vi ska träffas mer, göra saker tillsammans, utanför hemmets väggar. Eller åtminstone med kläder på...
Men när undrar jag...tiden går fort och han ska snart iväg på en resa, då försvinner en massa tid, eller rättare sagt tre veckor. Kanske kan det vara bra, distans som inte går att påverka. Kan ju vara bra att få längta, tänka och sakna.
Kommentarer
Trackback
