Frestelser

Fick följande mail av en vän häromdagen...ja, vad ska man säga. Jag tror att jag är Malin =)

Det här handlar om Daniel som är attraherad av en tjej som heter Malin. Han frågar om hon vill följa med på bio, hon säger ja och de har en kul kväll ihop. Några kvällar senare bjuder Daniel Malin på middag, och återigen har de en trevlig kväll. De fortsätter att träffas och efter ett tag träffar ingen av dem någon annan.
En kväll när de sitter i bilen slår en tanke Malin och hon säger högt:
"Inser du att ikväll är det exakt sex månader sedan vi började gå ut tillsammans?"
Tystnad följer i bilen, och efter en stund börjar Malin känna sig obehaglig till mods.
Hon tänker: Undrar om det störde honom att jag sa så? Kanske känner han sig inspärrad i våran relation och tror att jag försöker dra in honom i något bindande, som han inte är redo för.
Daniel tänker: Jösses! Sex månader."
Malin tänker: Fast... jag är inte helt säker på att jag vill ha en relation som den här. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tid för mig själv, så att jag skulle hinna fundera på om jag verkligen vill vara med på det här, när vi stadigt är på väg mot... ja, vad är vi på väg mot? Kommer vi att fortsätta att träffa varandra så här mycket? Är vi på väg mot äktenskap? Mot att skaffa barn? Mot ett liv tillsammans för evigt? Är jag redo för att göra ett sådant val? Känner jag verkligen den här personen?
Och Daniel tänker: ...så det blir... låt se nu... februari när vi började gå ut med varandra, ja just det, det kommer jag ihåg, det var precis efter att jag hade lämnat in bilen på service, och det betyder... få kolla mätaren... Oj då! Jag borde ha bytt olja för länge sen!
Och Malin tänker: Han är upprörd. Jag kan se det på hans ansikte. Kanske jag tolkar det här helt fel! Kanske vill han ha ut mer utav vår relation. Mer intimitet, mer hängivelse, kanske upptäckte han - redan innan jag själv gjorde det - att jag var reserverad. Ja, så måste det vara. Det är därför han inte vill säga något om sina egna känslor. Han är rädd för att bli bränd.
Och Daniel tänker: Jag måste be dem kolla hjulställningen igen. Jag bryr mig inte om vad de där idioterna säger, det är fortfarande inte bra. Och jag hoppas att de inte skyller på det kalla vädret den här gången. Vadå kallt väder, förresten? Det är 24 plus ute, den är bilen rycker som en förbaskad sopbil, och jag som betalade de där inkompetenta tjuvarna 5000 spänn.
Och Malin tänker: Han är arg. Och jag kan inte klandra honom. Jag skulle också ha varit arg. Rasande. Gud, jag känner mig så skyldig, jag drar med honom in i det här, men jag kan inte rå för mina känslor. Jag är helt enkelt inte säker...
Och Daniel tänker: De kommer antagligen att säga att det bara är 90-dagars garanti. Det är precis vad de kommer att säga, de fula illrarna.
Och Malin tänker: Kanske är jag för idealistisk. Väntar på att en riddare ska komma ridande på sina vita hästar, när jag sitter bredvid en perfekt kille, en person som jag tycker om att vara med på min lediga tid, en person som jag verkligen bryr mig om, en person som bryr sig om mig. En person som pinas just nu, på grund av min egocentriska skolflicksdröm.
Och Daniel tänker: Garanti? De vill ha en garanti? Jag ska ge dem en sjuhelvetes garanti! Jag ska ta deras garanti och stoppa upp den i deras...
"Daniel", säger Malin högt.
"Va?" säger Daniel överraskat.
"Tortera inte dig själv sådär", säger hon, på samma gång som hennes ögon börjar svämma över av tårar. "Kanske skulle jag... Åh Gud, jag känner mig så..." (Malin vänder sig bort, gråtande.)
"Va?" säger Daniel.
"Jag är en idiot", snyftar Malin. "Jag menar, jag vet att det inte kommer någon riddare. Jag vet det. Det är så dumt. Det kommer ingen riddare, och det kommer ingen vit häst."
"Kommer det ingen häst?" säger Daniel.
"Du tror att jag är vrickad, eller hur?" säger Malin.
"Nej!" säger Daniel, överlycklig över att äntligen kunna ge ett bra svar.
"Det är bara det... att jag... jag behöver mer tid", säger Malin.
(En 15 sekunders paus följer där Daniel intensivt tänkande försöker komma på ett säkert svar. Slutligen kommer han på ett som han tror kan fungera.) "Ja", säger han. (Malin, djupt rörd, rör försiktigt vid hans hand.)
"Åh, Daniel, tycker du verkligen så?" säger hon.
"Om vad?" säger Daniel.
"Om tiden", säger Malin.
"Aha", säger Daniel. "Ja."
Malin vänder sig mot honom och stirrar djupt in i hans ögon, och får honom därmed att bli otroligt nervös inför vad hon kommer att säga här näst, särskilt om det innehåller ordet häst. Slutligen säger hon "Tack Daniel." "Tack själv", säger Daniel.
Daniel kör hem Malin, där hon slänger sig på sin säng där hon, fylld av motstridiga känslor, gråter tills solen går upp. Daniel kommer hem till sin lägenhet, tar fram ett paket med Ballerina, sätter på teven och faller genast i djup koncentration då han får se en repris av en tennismatch mellan två australiensare som han aldrig hört talas om.
En liten röst i hans bakhuvud säger att något viktigt hände i bilen denna kväll, men Daniel är ganska säker på att han aldrig skulle kunna komma på vad det var, så han beslutar sig för att det är bäst att han inte tänker mer på det.
Följande dag kommer Malin att ringa sin bästa vän, kanske sina två bästa vänner, och de kommer att prata om det som hände föregående kväll sex timmar i sträck. In i minsta detalj kommer de att analysera allt som hon sa och allt som han sa, de kommer att gå igenom det om och om igen, utforska varje detalj, ord, uttryck, och gest för nyanser av betydande mening.
De kommer att fortsätta diskutera det här, från och till, under de följande veckorna, kanske till och med månaderna, men kommer inte att komma fram till några slutsatser. Inte heller kommer de att bli uttråkade av det.
Daniel, å andra sidan, kommer att göra en kort paus precis före sin serve i squash, som han spelar med en utav Malins äldsta vänner, rynka sin panna och säga: "Jakob, har Malin någonsin haft en häst?"