Hopplöst?
Nu är det nog kört! Det känns så, det verkar så och jag tror att vi båda utstrålar det. Jag tror inte att någon av oss egentligen vill att det ska vara så här, men jag tror att vi båda har hamnat i roller och spår som är svåra att ta sig ur. För mycket negativ energi gör ju att det blir väldigt svårt att hitta det positiva, särskilt när man som vi inte har så mycket grund att stå på.
Varför är det så svårt att bryta och varför är det så svårt att ställa krav?
Jag vet att jag är bra! Jag vet att jag förtjänar det bästa! Jag vet att jag kan få det bästa, om jag bara vågar öppna ögonen och släppa in någon som har allt det där. Istället väljer jag att förminska mig själv, låter mig bli "trampad" på och törs inte kräva att bli väl behandlad på alla sätt. Varför så svårt att säga vad jag vill ha för att jag ska må bra, uppenbarligen förstår han ju ännu inte vad jag vill ha och behöver och hur ska han kunna veta? Kanske är det egentligen jag som inte riktigt vet vad jag behöver för att må bra?
Åh, jag blir galen! Är det egentligen så att jag är så himla rädd att jag hellre satsar på det som är till synes omöjligt och helt fel?! Som ett slags skydd?
Sorgligt är det, för jag tycker ju om honom och jag vet ju att han tycker om mig. Men om vi inte kan göra något fint med det så spelar det ju liksom inte så stor roll...
Såå...för att bryta allt detta trista ältande har jag valt att ha en se-allt-det-positiva-som-finns-runtomkring-mig-vecka.
Siktar på att vara social, träffa mina älskade vänner, göra saker som jag mår bra av! Och kanske hitta lite mer värde i det som händer och inte bara gräva ner mig.
Har jag jord över huvudet kommer ju inte ens den bästa mannen annat än trampa mig på huvudet, antingen han vill eller inte *s*
Varför är det så svårt att bryta och varför är det så svårt att ställa krav?
Jag vet att jag är bra! Jag vet att jag förtjänar det bästa! Jag vet att jag kan få det bästa, om jag bara vågar öppna ögonen och släppa in någon som har allt det där. Istället väljer jag att förminska mig själv, låter mig bli "trampad" på och törs inte kräva att bli väl behandlad på alla sätt. Varför så svårt att säga vad jag vill ha för att jag ska må bra, uppenbarligen förstår han ju ännu inte vad jag vill ha och behöver och hur ska han kunna veta? Kanske är det egentligen jag som inte riktigt vet vad jag behöver för att må bra?
Åh, jag blir galen! Är det egentligen så att jag är så himla rädd att jag hellre satsar på det som är till synes omöjligt och helt fel?! Som ett slags skydd?
Sorgligt är det, för jag tycker ju om honom och jag vet ju att han tycker om mig. Men om vi inte kan göra något fint med det så spelar det ju liksom inte så stor roll...
Såå...för att bryta allt detta trista ältande har jag valt att ha en se-allt-det-positiva-som-finns-runtomkring-mig-vecka.
Siktar på att vara social, träffa mina älskade vänner, göra saker som jag mår bra av! Och kanske hitta lite mer värde i det som händer och inte bara gräva ner mig.
Har jag jord över huvudet kommer ju inte ens den bästa mannen annat än trampa mig på huvudet, antingen han vill eller inte *s*
Kommentarer
Trackback
