Frestelser

Som föregående inlägg så tydligt visar, så tänker vi ju uppenbarligen helt olika. Så hur ska man veta då? För det hjälper det ju inte alltid att prata, vi tycks ju missförstå varandra ändå, eftersom vi har så olika sätt att se på saker. Jag känner mig allt som oftast som ett dunderpucko. Men försöker att ta dagen som den kommer. Har dock börjat tänka mer och mer på att allt kanske inte beror på honom, och att jag kanske lägger för stor vikt vid hans beteende, som om det är han som bestämmer allt!?! Ibland känns det så, som att allt är på hans villkor, men är det verkligen så? Det skulle vara intressant att vara en fluga på hans vägg emellanåt. Att få höra vad han säger om mig, hur han säger det och kanske förstå lite av det hela. Jag försöker dock att ta till mig de fina delarna, som när han sist avslutade med att säga "säg nu som det är" och började sjunga "I´ve got a crusch on you"...

Men som det pucko jag är så inser jag väl kanske inte riktigt min del i det hela, jag törs ju inte. Min gode vän [som är pojke] talade finkänsligt om för mig att allt var mitt fel och att den stackars mannen inte gick att skylla för något. Han hävdar istället att det är jag som inte bjuder till tillräckligt, på grund av min rädsla för att inte duga. Och menar att det är självklart att inte M vågar ge mer än han gör, han får ju inget tillbaka (!) Tänk om det är så...
Vännens ord värmde i alla fall något när han gjorde en manlig analys:
Han: "Han har ju sagt att han tycker om dig?"
Jag: "ehh...ja..."
Han: "så, då gör han ju det"
Jag: "jamen...är det verkligen så enkelt?"
Han: "JA!"
Jag: "hmf"
Han: "ligger han med någon annan?"
Jag: "Nej!"
Han: "ligger du med någon annan?"
Jag: "Nej, verkligen inte, varför skulle jag?"
Han:"där ser du, ni har ju en relation, det är det där som är en relation, men ni är ju för skraja för att erkänna det....suck"

Kan det verkligen vara så enkelt?